Jag skrev denna saga 1990
till en gosse jag kände när jag gick i skolan och tänkte att nu kan fler få läsa den.
En gång för väldigt länge sedan fanns det ett land, Allralängstbort, som låg långt från tid och rum.
Landet styrdes av Vanan, en oerhört ondskefullt och hatiskt väsen som tog alla chanser till att plåga både människa och djur. Vanan var så ond att om någon nämnde detta mellanting mellan kvinna och man mellan folk och fä vid namn så slutade vinden att blåsa och bina slutade surra. Så ni förstår att DET var ondskan själv.
I odjurets (som jag i fortsättningen kommer att kalla för han eftersom det blir lite enklare då) land var alla slavar under Vanan och när skrattet ekade över berg och dal visste alla att nu var det ännu en stackare som fått sätta livet till.
Förut, när Vanan nyss blivit härskare brukade invånarna i landet ibland tissla och tassla i buskarna och försöka komma fram till vad de skulle göra för att Vanan skulle bli lite gladare, lite snällare men framför allt lite mänskligare. Snart nog tystnade dock tisslandet då alla försök slutade med ett rått skratt som isade allas ådror.
Alla varelser i detta land hade förvandlats från stolta och rakryggade till hopsjunkna, tillbakadragna och i ett försök att göra sig osynliga, grå och små.
I ett annat land, Litenärmare, bodde Sparon. Sparon var en gladlynt liten gosse som spred ljus omkring sig trots att hans familj hörde till de fattigaste i landet. Just det att han var spinkig gjorde att de andra barnen ofta tog tillfället i akt att retas med honom, men Sparon ryckte bara på sina spinkiga axlar. Log och sa, bättre spink och klipsk än stor och dum. De andra barnen förstod aldrig vad han menade med det, utan fortsatte retas.
Varje dag gick Sparon med mat till sin farmor som bodde i en liten röd stuga mitt inne i den djupa skogen. Varje dag gick han olika vägar för att komma dit och därför lärde han sig väldigt mycket om skogens djur och växter. Han visste var kärret var och att vissa djur och träd endast fanns där. I gläntan trivdes rådjuren i solens värme på sommaren. I bäcken som porlade genom skogen höll grodynglen just på att kläckas och i träden drillade, kvittrade och pep det från fåglarna och deras ungar.
Just denna dag tog Sparon en stor omväg och fick syn på ett träd som det växte märkliga frukter i. Sparon blev nyfiken förstås och började klättra upp i trädet. Det var någonting märkligt med just detta träd, det märkte han då han nådde den första frukten och den försvann upp till nästa gren.
Sparon började skratta, men fortsatte uppåt, för detta var en lek som passade honom. Varje gång han sträckte ut handen för att plocka frukten försvann den till grenen ovanför. Till sist satt han i trädets topp och sträckte sig efter den sista frukten. Då slöt sig trädets grenar kring Sparons spinkiga kropp och svalde honom hel och hållen. Sparon var en aning rädd, men mest var han nyfiken. Runt omkring honom var det alldeles svart och han kände hur han for genom tid och rum.
Plotsligt föll han ner och med en duns slog han i marken. När han reste sig upp föll en skugga över honom och han såg rakt in i Vanans ondskefulla ögon. Vanan gav upp ett hiskeligt skratt som ekade över hans rike. Vinden slutade blåsa och alla skogens väsen höll andan.
Vanan lyfte Sparon i nackskinnet och nöp honom i kinden med sina beniga otäcka fingrar. -Jag slänger dig i fängelsehålan tills jag kommit på ett bra sätt att plåga dig på skrattade Vanan och slängde Sparon i ett hål i marken. Ännu en gång for Sparon i mörker och landade med en duns i fängelsehålans mitt.
När Sparons ögon vant sig vid det dåliga ljuset kunde han se skeletten av ihjälplågade människor som låg överallt i hålan. Sparon blev oerhört rädd, men började fundera ut ett sätt att ta sig därifrån.
Det blev natt och det blev morgon och rätt vad det var slets dörren upp och Vanan kom för att kontrollera sin fånge. Han blev väldigt förvånad då han såg Sparon sittande på sin ena fot och med den andra över nacken, medan ögonen for runt i Sparons ögonhålor. -VAD GÖR DU? skrek Vanan. Sparons blick stannade, och med sin lugnaste stämma sa han - Jag förbereder mig för plågerierna, för om jag gör på detta viset känner jag ingen smärta.
Vanan blev mycket förgrymmad, för att plåga någon som inte kände smärta var ju inget kul. Han tänkte att Sparon drev med honom så han tog sin stav som hade en spets i ena änden och körde den rakt in i Sparons arm. Sparon rörde inte en min utan frågade bara om Vanan inte tänkte börja någon gång.
Vanan var nu riktigt förbannad och skrek att Sparon minsann var tvungen att lära honom det där trixet. För om man inte känner smärta får man ännu mer respekt. Visst sa Sparon glatt, men det gör lite ont att baxa upp benet bakom nacken. Ja,ja sa Vanan det får göra hur ont det vill. Jag måste få veta.
Så Sparon vek in Vanans ben under honom och drog det andra benet bakom hans nacke. Vanan skrek av smärta, och vinden slutade blåsa. Sådärja, sa Sparon. Nu är det bara till att börja flacka med blicken så mycket du någonsin kan. Vanans blick for hit och dit och upp och ner, allt fortare och fortare.
Till slut fastnade hans ögon ut och in i hans huvud. När han såg sin egen ondska blev han förskräckt och förvandlades till en stubbe som genast skickade sina rötter ut i världen. Från golvet tog Sparon Vanans nyckel och låste upp dörren. Därute blåste en frisk bris och skogen var fylld av fågelkvitter och mellan träden kunde Sparon skymta sin mormors lilla stuga. När han gick förbi ett märkligt träd ramlade en frukt ner framför hans fötter och Sparon plockade upp den och delade den i två bitar. En till honom och en som han skulle ge sin mormor.
Rötterna som Vanans stubbe skickade ut finns också här i våra trakter så nästa gång du vandrar omkring i skogen kanske du ser en Vananstubbe där han sitter på sin ena fot och med den andra bakom nacken och den svarta manteln täckt av mossa.
© - Ingrid Lindberg 1990
(Vi har mästerkattens stövlar gömda i vår garderob ifall vi behöver dem)
------------------
/ Ingrid