ANSI - en amerikansk standardiseringsorganisation (lyder under ISO). Ett tecken kan sålunda inte ha ett ANSI-värde, oavsett vad vissa påstår
ASCII - en sjubitars teckenuppsättning med åttabitarsutökningar som används i princip överallt. Eftersom sjubitarsversionen inte hade stöd för exempelvis svenska tecken så hittade alla leverantörer på egna åttabitarsutökningar i stället för att enas om en enda, vilket bland annat har lett till att man i Windows har två teckenupsättningar (DOS- och Windowsvarianterna), samt att man måste anstränga sig om man vill dela med sig av textfiler till Mac- eller *NIX-användare. Unicode - en sextonbitars teckenuppsättning (har sålunda stöd för mer än 65000 tecken) som används lite här och var. Har stöd för i princip alla utökningar till det latinska alfabetet (svenska, isländska et.c.), samt för de arabiska, japanska och kyrilliska alfabeten, plus lite andra (mest asiatiska) alfabet, runor (en omistlig funktion i dagens samhälle! ) och diverse symboler. Dessutom är det den teckenuppsättning som används internt i Java.
Ahh tack så mycket för alla upplysningar! Jag har ytterligare en liten fråga som rör ASCII-tabellen. Som jag har förstått det består tabellen av 256 värden (0-255). Men när jag skriver ut alla med följande kod:
For i = 0 To 255
Response.Write i & ":" & Chr(i) & "<br>"
Next
så skrivs varken tecknet, eller det <br> som skall följa, ut.
Varför? Enligt VBScript referensverk ska tabellen bestå av 256 tecken..
En liten miss av mig. I referensverket står det typ "Här är tecken 0-127, och här 128-255" Men dom listar bara nummer 0-254. Och nummer 0 visar inget tecken, alltså inte ens en sån där fyrkant som visar att jag inte kan visa tecknet på min dator. SÅ, består tabellen av 255 tecken eller..
Och nummer 0 visar inget tecken, alltså inte ens en sån där fyrkant som visar att jag inte kan visa tecknet på min dator.
Nolltecknet är lite magiskt, och förekommer generellt inte i text som människor läser och skapar. I C och C++ är strängar helt enkelt är arrayer av enstaka tecken, och range checking förekommer inte vid indexering i arrayer vilket ger en många härliga tillfällen att adressera sig ut i plåten på datorn. Då behöver man något smart sätt att hålla reda på var strängen slutar, och då använder man ASCII noll för det.
260 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.51f67c91