(July 2000) EG-direktivet 96/61/EC har som syfte att förebygga och begränsa utsläpp från en rad aktiviteter förtecknade i Annex I, däribland pappers- och cellulosaindustrin. I första hand skall bästa möjliga teknik användas. Inom en rad branscher pågår därför ett arbete med att identifiera och sammanställa vad som är bästa möjliga teknik för respektive bransch. Resultaten sammanställs i sk referensdokument för varje bransch. Med att "bedriva verksamhet där det ingår att utföra transporter" av farligt gods avses verksamhet som bedrivs av företag som skickar iväg eller transporterar farligt gods. Begreppet omfattar INTE företag som deltar i lossning eller som bedriver interna transporter inom område där tillverkning, lagring eller förbrukning äger rum.<o:p></o:p> Med en avsändare menas den som till någon annan lämnar farl. gods eller som för egen räkning transporterar farl. gods. För landtransporter är det härvid avgörande vem som enligt avtalet om transporten är att betrakta som avsändare. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19820923.htm#PAR3" target="_blank">3a § TrspL</a>) (Behövliga anordningar för fiskets framkomst) Kravet att vidta och underhålla behövliga anordningar för fiskets framkomst riktar sig främst till kraftverk och dylikt. Det kan då bli fråga om fisktrappor och yngelledare samt eventuellt iordningställande av lekplatser. Alla vattenverksamheter som kan skada fisket har emellertid denna skyldighet, så även t ex lagring av virke i/invid vatten och ytvattentäkt. När det bedöms vad som är "behövligt" är det rimlighetsbedömningen i 2 kap miljöbalken som är vägledande. Kostnaderna för anordningarna får därmed inte stå i missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt (människors hälsa och miljön) som kan vinnas. Miljödomstolens dom DM 75/2000 kan ge viss vägledning för hur resultatet från en rimlighetsbedömning kan se ut. För brandsläckaranordningar, portabla eller fasta anordningar, som innehåller antingen 1) fullständigt halogenerade kolväteföreningar innehållande kol, väte, klor och fluor (HCFC), eller 2) kolväteförening endast innehållande kol, väte och fluor (HFC), gäller i mångt och mycket samma regler som för brandsläckaranordningar med halon. Regler om hantering av dessa ämnen ges i " föreskrifter <a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs1993/SNFS1993_07.pdf" target="_blank">SNFS 1993:7</a>. Vad gäller halon är det emellertid sedan den 1 januari 1998 helt förbjudet att använda detta ämne i brandsläckaranordningar. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20020187.htm#PAR3" target="_blank">3 § OzonskyddsF</a>). Det finns däremot ännu ingen plikt att lämna in anordningar med halon för destruktion el dyl. Uttrycket innefattar teknologin hos maskiner och dylikt samt på det sätt som själva anläggningen konstrueras, drivs och underhålls. Tekniken måste från teknisk och ekonomisk synpunkt vara industriellt möjlig att använda inom respektive bransch. Det innebär att den skall vara tillgänglig och ha lämnat "experimentstadiet". Den behöver emellertid inte finnas allmänt tillgänglig eller tillgänglig i Sverige. Naturligtvis kan det finnas fler än ett tekniskt system som håller sådan standard ur miljöskyddssynpunkt att de innefattas i uttrycket "bästa möjliga teknik". I EU direktivet 1996/61/EG (IPPC direktivet) förekommer begreppet "bästa tillgängliga teknik". Följande definition ges till begreppet. ”Det effektivaste och mest avancerade stadium vad gäller utvecklingen av verksamheten och tillverkningsmetoderna som anger en given tekniks praktiska lämplighet för att i princip utgöra grunden för utsläppsgränsvärden och som har till syfte att hindra och, när detta inte är möjligt, generellt minska utsläpp och påverkan på miljön som helhet. Med teknik avses både använd teknik och det sätt på vilket anläggningen utformas, uppförs, underhålls, drivs och avvecklas, Med tillgänglig avses att tekniken skall ha utvecklats i sådan utsträckning att den kan tillämpas inom den berörda industribranschen på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt och med beaktande av kostnader och nytta, oavsett om tekniken tillämpas eller produceras inom den berörda medlemsstaten, förutsatt att den berörda verksamhetsutövaren på rimliga villkor kan få tillgång till den. Med bästa avses den teknik som är mest effektiv för att uppnå en hög allmän skyddsnivå för miljön som helhet. När vad som är bästa tillgängliga teknik skall fastställas bör punkterna i bilaga IV särskilt beaktas." En organisk förening som vid 293,15 grader K har ett ångtryck av minst 0,001 kPa eller som har motsvarande flyktighet under de särskilda användningsförhållandena. När det gäller bedömning av kreosot skall andelen kreosot som överstiger detta ångtrycksvärde vid 293,15 grader K anses vara en flyktig organisk förening. (<a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2001/NFS2001-11.pdf#page=16" target="_blank">bilaga 3 NFS 2001:11</a>) Lättflyktiga organiska föreningar kallas även VOC (volatile organic compounds). Avfall definieras rättsligt såsom; Varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm" target="_blank">bilaga 1 till avfallsförordningen</a> och som innehavaren gör sig av med (både slutligt omhändertagande samt återvinning), avser göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med. Det krävs även att föremålet/ämnet utgör någon form av restprodukt. Om man låter restprodukten genomgå någon form av återvinningsförfarande (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm" target="_blank">bilaga 4 till avfallsförordningen</a>) eller bortskaffningsförfarande (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm" target="_blank">bilaga 5 till avfallsförordningen</a>) anses man "göra sig av med" restprodukten i lagens mening. Huruvida bi- och restprodukter som ett företag självt förbränner eller på annat sätt använder i produktionen skall anses vara avfall är en fråga av särskilt intresse. Ett viktigt skäl till detta är att förbränning och annan hantering av just avfall ofta är föremål för särskild anmälnings- eller tillståndsplikt eller särskilda kravregler, t ex vid förbränning. Miljööverdomstolen menar att ett ämne som uppkommit i produktionen skall anses vara en restprodukt (och därmed avfall) om ämnet förbränns utan att det först bearbetas på någon sätt och om ämnet använts som ett substitut för produkt som är bättre anpassad för ändamålet (Miljööverdomstolens dom i mål M 7024-01). Huruvida restprodukter från tillverkning (t ex bark eller flis) som är ämnat att användas som bränsle skall ses som avfall eller inte behandlas i domarna för de förenade målen <a class="" title="" href="http://europa.eu.int/smartapi/cgi/sga_doc?smartapi%21celexapi%21prod%21CELEXnumdoc&amp;lg=SV&amp;numdoc=61997J0418&amp;model=guichett" target="_blank">C-418/97 och 419/97</a> från EU-domstolen. Domarna innebar att restprodukterna ansågs vara avfall. Trots det ovan nämnda domarna från EU-domstolen kan på goda grunder hävdas att vissa bi-/resprodukter inte är avfall. Ett exempel är bark vid en träindustri. Barken medföljer träråvaran när denna köps in till industrin. Barken är emellertid inget "nödvändigt ont", utan utgör ett utmärkt bränsle som kan sägas vara sampaketerat med träråvaran. Skulle träråvaran vara barkad, skulle industrin även i vissa fall vara tvungen att köpa in bark separat. Barken är en biprodukt bäst lämpad för det ändamål för vilket det används vid industrin och är inget avfall.   Genom diverse författningar ges kommunen rätt att meddela detaljerade regler inom vissa särskilt angivna områden. Tomgångskörning (40 § Fmfv), avfallshantering (13-17 §§ m fl avfallsförordningen, eldning (40 § Fmfv) och förbränning av bränslen (5 § SvavelF) är exempel på områden där det finns anledning att förvänta sig kommunala förordningar. Dessa förordningar kan erhållas hos registrator på länsstyrelsen eller direkt från kommunal miljönämnd. Ansvaret för efterbehandling av förorenade områden och byggnader delas solidariskt av alla som bedrivit en verksamhet som bidragit till föroreningarna (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.htm#KAP10" target="_blank">10:2 MB</a>). Finns flera personer eller bolag som bedrivit en förorenande verksamhet, innebär detta att tillsynsmyndigheten kan vända sig till vilken den själv finner mest lämpligt (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.htm#KAP10" target="_blank">10:6 MB</a>). Normalt vänder sig myndigheten till den som bedriver verksamheten för tillfället, den som senast bedrivit verksamheten eller den som helt enkelt har bäst förutsättningar för att vidta efterbehandlingsåtgärder. Länsstyrelsen beslutar huruvida en verksamhet som omfattas av tillstånd enligt miljöbalken kan antas medföra betydande miljöpåverkan. De kriterier som länsstyrelsen skall beakta vid sitt beslut ställs upp i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980905.htm" target="_blank">bilaga 2 till förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar</a>. Vägledning för länsstyrelsens bedömning ges även i naturvårdsverkets allmänna råd om miljökonsekvensbeskrivningar <a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2001/NFS2001_09.pdf" target="_blank">NFS 2001:9</a>. Beslutet meddelas efter det obligatoriska samrådet med länsstyrelsen som skall föregå en tillståndsansökan. Länsstyrelsens beslut i denna fråga kan ej överklagas (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP6" target="_blank">6:4 3st MB</a>). Vissa verksamheter antas generellt medföra betydande miljöpåverkan. Dessa verksamheter redovisas i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980905.htm#PAR9" target="_blank">bilaga 1 till förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar</a>. Både för träindustrin och för massa-/pappersindustri finns ett flertal verksamheter som alltid skall anses medföra "betydande miljöpåverkan" enligt bilaga 1 till MKB-förordningen. (Bortskaffa/bortskaffande) Vilken typ av hantering av avfall som ingår i begreppet "bortskaffa"/"bortskaffande" framgår av <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm" target="_blank">bilaga 5</a> i avfallsförordningen. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm#PAR4" target="_blank">4 § 6 st AvfallsF</a>) (Vätskor, gaser, andra brandfarliga varor) Vad som i lagens mening är brandfarliga varor (t ex vätska eller gas) framgår av <a href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19881145.htm#PAR5">5-7 §§ FBE</a> med de preciseringar som meddelats av Sprängämnesinspektionen (nu <a href="http://www.srv.se/">Räddningsverket</a>). Brandfarliga vätskor är vätskor med en flampunkt på max 100 oC och klassas i brandfarlighetsklass 1 till 3. Beteckningen "brandfarlig gas" ges de gaser som vid 20 oC kan bilda en antändbar gasblandning med luft. Exempel på vilka gaser och vätskor som betecknas som brandfarliga finns i <a href="http://www.sprangamnes.se/document/allmanna/1998_6/1998_6.htm">SÄIFS 1998:6</a>. Vad som i lagens mening är explosiva varor framgår av <a href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19881145.htm#PAR8">8 § FBE</a> med de preciseringar som meddelats av <a href="http://www.srv.se/">Sprängämnesinspektionen/ Räddningsverket</a>. Vilka miljöfarliga verksamheter som är föremål för tillstånds- eller anmälningsplikt framgår av bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Ibland anges att tillstånd eller anmälan krävs för förvaring/lagring av mer än ett visst antal ton eller kubikmeter av en substans "per år". För att räkna fram hur stor massa eller volym man lagrar skall årets ingående balans adderas med det som totalt tillförs under året. Hur mycket som bortförs från förvaringsplatsen är allså inte intressant i dessa fall. Om 1 000 ton ligger i lager vid årets början, 8 000 ton tillförs under året och 5 000 ton tas bort från lagret under året, har således 9 000 ton förvarats under det aktuella året. Definitionen av brännbart avfall lyder "sådant avfall som brinner utan energitillskott efter det att förbränningsprocessen startat" (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm#PAR4" target="_blank">4 § AvfallsF</a>). För att få en närmare definition kan vi använda den definitionen som naturvårdsverket formulerade i ett utkast (som förvisso inte antogs) till allmänna råd på området. Där definierades "brännbart avfall" som "avfall som har ett effektivt värmevärde överstigande 6-7 MJ/kg". (utkast 22/11 2000 till allmänt råd om hantering av brännbart avfall) Av Naturvårdsverkets allmänna råd om hantering av brännbart avfall (<a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2004/NFS2004-4.pdf#page=6" target="_blank">NFS 2004:4</a>) ges viss ledning för hur definitionen av "brännbart avfall" skall tolkas när det gäller avfall som är sammansatt av både brännbart och ej brännbart material.  Ozonnedbrytande "klorfluorkarboner" som används i olika kyl- och värmepumpsanläggningar. Exempel på ämnen är CFC 114, CFC 500, CFC 502,  CFC 503, CFC 11, CFC 12 och CFC 13. Den vanligast förekommande är CFC 12. <ul><li>Påfyllning av CFC i befintliga kyl-, och värme- och andra klimatanläggningar är förbjuden sedan 1 januari 1998. </li><li>Yrkesmässig användning av kyl-, och värme- och andra klimatanläggningar med CFC är förbjuden sedan 1 januari år 2000</li></ul>Vissa anläggningar får fortsätta användas yrkesmässigt tills de tjänat ut om de kvarstår på samma plats. Detta undantag gäller endast anläggningar som uppfyller alla följande kriterier; - befintlig anläggningar - stationär anläggning (inte mobil i t ex i  ett fordon) - anläggning av typen enhetsaggregat (inte platsbyggda aggregat) - aggregatet får maximalt innehålla 0,9 kg (i praktiken gäller undantaget mindre kylar och frysar som är placerade på företag/arbetsplatser) (<a href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20020187.htm#PAR4">4 § OzonskyddsF</a>)<ul></ul> Farligt avfall är produkter som är att anse som avfall och som markerats med en stjärna (*) i bilaga 2 till <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm" target="_blank">avfallsförordningen</a> eller har någon av de egenskaper som anges i bilaga 3 till <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm" target="_blank">avfallsförordningen</a>. Avfallsinnehavaren bär ansvaret för att en korrekt klassificering av avfallet görs (<a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2004/NFS2004_14.pdf" target="_blank">Naturvårdsverkets allmänna råd till 4 § avfallsförordningen, NFS 2004:14</a>). Miljööverdomstolen har slagit fast att ett förfarande där förbrukade processkemikalier efter viss behandling återförs i processen är att betrakta som återvinning. Därmed skall dessa ”förbrukade” processkemikalier betraktas som avfall. (<a class="" title="" href="http://www.morbygden.com/regel_common/praxis/MOD8009-00.htm" target="_blank">MÖD 8009-00</a>) Sammanfattningsvis kan sägas att ett avfall kan klassas som farligt avfall under olika förutsättningar. Dessa alternativa förutsättningar är: 1) Det aktuella avfallsslaget är markerat med ett "*" i bilaga 2 till avfallsförordningen utan att det görs någon specifik eller allmän hänvisning till "farliga ämnen". 2) Avfallet uppvisar en eller flera egenskaper som anges i bilaga 3 till avfallsförordningen utan att det aktuella avfallsslaget är markerat med "*" i bilaga 2 till avfallsförordningen. 3) Avfallet kan hänföras till ett avfallsslag som i bilaga 2 till avfallsförordningen har en specifik eller allmän hänvisning till "farliga ämnen" och innehåller dessa ämnen i halter (viktprocent) som är så höga att avfallet t.ex. skall anses som ekotoxiskt/miljöfarligt. När det gäller 3) ovan, har Kemikalieinspektionens nya regler viss betydelse. Vi tänker oss ett avfall som är att hänföra till en kategori som markerat med ett "*" i bilaga 2 till avfallsförordningen och för vilken en specifik eller allmän hänvisning görs till "farliga ämnen", t ex kartonger förorenade med permetrin. Dessa kartonger går rimligen in under avfallskategorin med EWC kod 15 01 10: ”[f]örpackningar som innehåller rester av eller som är förorenade av farliga ämnen”. Detta avfall skall betraktas som farligt avfall om det kan klassas som en miljöfarlig beredning enligt Kemikalieinspektionens regler. Det är halten av eventuella giftiga, hälsoskadliga, miljöfarliga ämnen i avfallet som är avgörande. De kritiska halterna framgår nu av <a class="" title="" href="http://www.kemi.se/upload/Lagar%20m.m/KIFS/K01_3_del1_bkmrks.pdf#page=24" target="_blank">bilagan 3 till KIFS 1994:12</a>.<a href="http://www.kemi.se/raw/documents/11509_k01_3_del1_bkmrks.pdf"> </a> Alla hänsynsregler i <a target="_blank" class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP2">2 kap MB</a> skall tillämpas efter en avvägning mellan nytta och kostnader. Kraven som ställs skall vara miljömässigt motiverade utan att samtidigt vara ekonomiskt orimliga. Utgångspunkten är att kostnaden av en försiktighetsåtgärd eller begränsning av verksamheten skall uppvägas av den nytta för miljön som åtgärden eller begränsningen åstadkommer. Åtgärder eller begränsningar som åstadkommer "nyttan för miljön" kan sägas vara allt som är meningsfullt för att miljöbalkens mål skall uppfyllas. (prop. 1997/98:45 del 1 s 232) Regeringen understryker att nyttan för miljön alltid står i första rummet. Är viss hänsyn miljömässigt motiverad på ett tydligt sätt, skall denna hänsyn tas även om kostnaderna blir mycket höga. En miljökvalitetsnorm får t ex aldrig överträdas oberoende kostnaden. (<a target="_blank" class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP2">2:7 2 st MB</a>) I situationer då åtgärder och begränsningar är starkt motiverade ur miljösynpunkt kan även den s k stoppregeln i <a target="_blank" class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP2">2 kap 9 § MB</a> bli aktuell. Avvägningen sker inte endast med avseende på nyttan för miljön samt kostnaden för den enskilde. Hänsyn skall även tas till den olägenhet och det intrång i den personliga valfriheten som kraven innebär. Det är också av betydelse om verksamhetsutövarenär privatperson eller driver näringsverksamhet. Av bevisregeln i <a target="_blank" class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP2">2:1 MB</a> och <a target="_blank" class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP16">16:10 MB</a> följer att verksamhetsutövaren skall visa att kostnaden för en åtgärd eller begränsning är orimligt hög eller inte står i proportion till nyttan för miljön. (Försiktighetsprincipen) Att en verksamhetsutövare skall iaktta försiktighet för att undvika/motverka olägenhet för människors hälsa och skador på miljön, kräver egentligen tre olika åtgärder från verksamhetsutövaren. Verksamhetsutövaren skall; 1) utföra skyddsåtgärder, 2) begränsa verksamhet i sig och 3) välja det försiktigaste förhållningssättet om osäkerhet föreligger beträffande vilka effekter en åtgärd kan få på människors hälsa och på miljön. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP2" target="_blank">2:3 1 st MB</a>) Åtgärderna skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP2" target="_blank">2:3 2 st MB</a>) Verksamhetsutövaren är på uppmaning skyldig att visa att denne följer försiktighetsprincipen. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP2" target="_blank">2:1 1 st 1 men MB</a>) Med återvinning av avfall avses sådana förfaranden som anges i bilaga 4 till <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm" target="_blank">avfallsförordningen</a>. Vilken typ av hantering av avfall som ingår i begreppet "bortskaffa"/"bortskaffande" av avfall framgår av <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm" target="_blank">bilaga 5</a> i avfallsförordningen. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm#PAR4" target="_blank">4 § 6 st AvfallsF</a>) Tillstånd för transport av icke-farligt eller farligt avfall söks hos länsstyrelsen i det län där den sökande har sitt säte eller utövar huvuddelen av sin verksamhet. Tillstånd ges för särskilda typer av avfall och/eller för farligt avfall i allmänhet. Tillståndet kan förenas med särskilda villkor som skall gälla för transporterna och är giltigt för viss bestämd tid, dock längst 5 år. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm#PAR32" target="_blank">32 § AvfallsF</a>) Tillstånd kan meddelas av länsstyrelsen om den sökande uppfyller de krav som anges i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm#PAR29" target="_blank">29 § avfallsförordningen</a>. Hämta <a class="" title="" href="http://www.ab.lst.se/upload/dokument/tillstand/miljo/transport%20av%20avfall%202.pdf" target="_blank">ansökningsblankett</a> för ansökan om tillstånd för transport av avfall. I de flesta kommuner regleras hantering av avfall (inkl farligt avfall) genom kommunala förordningar som beslutas av kommunfullmäktige. Rätten att besluta sådana lokala regler ges i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm#PAR13" target="_blank">13-17, 38 §§ avfallsförordningen</a>. Reglerna skall behövas av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl. De regler som kan dyka upp i dessa kommunala förordningar avser förvaring, transport, underlättande för återvinning och uppgiftslämnande i samband med avfallshantering i kommunen. Den kommunala avfalls-/renhållningsordningen kan normalt erhållas från länsstyrelsens registrator eller direkt från kommunens miljönämnd. Insamlingsansvaret för förpackningar ligger på den person/det företag som är slutkonsument för den förpackade varan, d v s den hos vilken förpackningsmaterialet till slut blir avfall. Den slutkonsument som köper varor som är förpackade i förpackningar skall sortera ut förpackningarna från hushållsavfall och annat avfall och lämna dem för borttransport i de insamlingssystem som producenterna tillhandahåller. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970185.htm#PAR5" target="_blank">5 § FörpacknF</a>) Ofta finns system för insamling av förpackningar på kommunala soptippar. Är man osäker var förpackningsavfallet skall lämnas för att insamlingsansvaret skall uppfyllas, kan information erhållas från Förpackningsinsamlingen (020-66 33 77) . Insamlingsansvaret för returpapper ligger på den person/det företag som är slutkonsument för pappret, d v s hos vilken pappret till slut blir avfall. Insamlingsansvaret gäller enligt bestämmelserna endast returpapper i form av tidningspapper. Insamlingsansvaret innebär att slutkonsumenten skall sortera ut returpappret från hushållsavfall och annat avfall och lämna dem för borttransport i de insamlingssystem som producenterna tillhandahåller. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19941205.htm#PAR5" target="_blank">5 § ReturpapperF</a>) Särskilda regler avser deponering av avfall och därmed har även definitionen av begreppen deponi och deponera rättslig betydelse. Något förenklat kan sägas att en upplagsplats för avfall betecknas som deponi om avfallet är avsett att slutgiltigt förvaras på platsen eller är avsett att transporteras därifrån till slutlig förvaring/behandling senare än ett år efter det lades på platsen eller transporteras till återvinning senare än tre (3) år efter det lades på platsen. Den fullständiga definitionen ges i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm#PAR4" target="_blank">4 § och 5 § avfallsförordningen</a>. Om omhändertagande av avfallsprodukter innebär transport av avfallet, omfattas avfallstransporten av bestämmelserna rörande transport av farligt gods då ämnet eller föremålet uppfyller de kriterier som gäller för farligt gods. I dessa fall omfattas produkten av både bestämmelser rörande farligt avfall och bestämmelser rörande transport av farligt gods. Beträffande dokumentation, se särskilt - för vägtransport <a class="" title="" href="http://www.srv.se/upload/Lagar/ADR-S-05/Del%205.pdf#page=30" target="_blank">ADR/ADR-S, kap 5.4.1.1.3</a> - för järnvägstransport <a class="" title="" href="http://www.srv.se/upload/Lagar/RID-S-05/Del%205.pdf#page=30" target="_blank">RID/RID-S, kap 5.4.1.1.3</a> - för sjötransport IMDG-koden, kap 5.4.1.1.3 Med Farligt gods avses gods som består av eller innehåller - explosiva ämnen och föremål, - gaser, - brandfarliga fasta ämnen, - självantändande ämnen, - ämnen som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten, - oxiderande ämnen, - organiska peroxider, - giftiga ämnen, - smittförande ämnen, - radioaktiva ämnen, - frätande ämnen samt - övriga farliga ämnen och föremål enligt de kriterier som föreskrivs av respektive transportmyndighet och som vid transport kan medföra skador på människor, djur, egendom eller i miljön eller påverka transportmedlets säkra framförande. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19820821.HTM#PAR2" target="_blank">2 § TrspL</a>) Termen omfattar också  - tömda, ej rengjorda förpackningar som innehållit gods med egenskaper enligt ovanstående, samt - farligt avfall som dessutom faller in under de kriterier som anges ovan. Med förpackning avses kärl och alla beståndsdelar och material som behövs för att kärlet skall fylla sin funktion som behållare. Termen inkluderar IBC-behållare men exkluderar tankar. Med IBC-behållare avses en styv eller flexibel behållare med en volym av högst 3 000 liter. För det fall behållaren är tillverkad av annat material än metall och används för mycket farliga ämnen i fast form, skall behållaren betraktas som en IBC-behållare endast om volymen är högst 1 500 liter. Beteckning på en grupp ozonnedbrytande ämnen som används som kylmedium. I Sverige används i stort sett endast ämnet HCFC 22 bland tillgängliga HCFC-ämnen i kyl- och värmepumpsanläggningar. HCFC 123 förekommer endast mycket sparsamt. <ul><li>Installation av kyl-, och värme- och andra klimatanläggningar med HCFC är förbjuden sedan 1 januari 1998. </li><li>Påfyllning av kyl-, och värme- och andra klimatanläggningar med HCFC är förbjuden sedan 1 januari år 2002. </li><li>Användande i befintliga kyl-, och värme- och andra klimatanläggningar är tillåten tills vidare. </li></ul>(<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20020187.htm#PAR4" target="_blank">3 § och 4 § OzonskyddsF</a>) Beteckning på flertalet kolväteföreningar innehållande flour där CFC och haloner, övriga CFC eller HCFC inte ingår. Vanligast som köldmedium bland HFC är för närvarande HFC 134a, HFC 404A och HFC 407C. HFC-ämnen anses inte som ozonnedbrytande och användning och nyproduktion av anläggningar med HFC som köldmedium är tillåten. Flera försiktighetsregler m m i köldmediekungörelsen gäller emellertid även HFC (se respektive aktivitet). Definitionen för hantering finns angiven i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP15" target="_blank">15:3 MB</a>. Med hantering avses en verksamhet eller åtgärd som utgörs av tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP14" target="_blank">14:4 MB</a>) Genom att upprätta en reduktionsplan för minskning av utsläpp av organiska lösningsmedel enligt bilagan <a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2001/NFS2001-11.pdf#page=14" target="_blank">2B till NFS 2001:11</a> kan en verksamhetsutövare som bedriver en verksamhet som fanns före 2001-07-12 förhindra att bli bunden av de håra begränsningar och krav som gäller för utsläpp av organiska lösningsmedel genom <a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2001/NFS2001-11.pdf" target="_blank">NFS 2001:11</a>. Observera att en sådan reduktionsplan måsta vara inlämnad till tillsynsmyndigheten senast 2005-10-31.  Brandfarliga vätskor<table cellspacing="1" cellpadding="0" width="475" border="0"><tbody><tr><td align="left" width="58" bgcolor="#e1e1dd">Klass</td><td align="left" width="111" bgcolor="#e1e1dd">Flampunkt</td><td align="left" width="290" bgcolor="#e1e1dd">Exempel på produkter</td></tr><tr><td width="58">1</td><td width="111">&lt; 21 ºC</td><td width="290">Bensin, T-röd, T-blå, K-sprit, Aceton, terpentin</td></tr><tr><td width="58" bgcolor="#e1e1dd">2a</td><td width="111" bgcolor="#e1e1dd">21-30 ºC</td><td width="290" bgcolor="#e1e1dd">Xylen</td></tr><tr><td width="58">2b</td><td width="111">30-55 ºC</td><td width="290">Kristallolja, T-grön, Lacknafta, Fotogen</td></tr><tr><td width="58" bgcolor="#e1e1dd">3</td><td width="111" bgcolor="#e1e1dd">55-100 ºC</td><td width="290" bgcolor="#e1e1dd">Diesel, eldningsolja</td></tr></tbody></table> Brandfarliga och explosiva varor (vätskor, gaser, andra brandfarliga varor) Vad som i lagens mening är brandfarliga varor (t ex vätska eller gas) framgår av <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19881145.htm#PAR5" target="_blank">5-7 §§ FBE</a> med de preciseringar som meddelats av Sprängämnesinspektionen (nu <a class="" title="" href="http://www.srv.se" target="_blank">Räddningsverket</a>). Brandfarliga vätskor klassas i brandfarlighetsklass 1 till 3 och beteckningen "brandfarlig gas" ges de gaser som vid 21 oC kan bilda en antändbar gasblandning med luft. Exempel på vilka gaser och vätskor som betecknas som brandfarliga finns i <a class="" title="" href="http://www.sprangamnes.se/document/allmanna/1998_6/1998_6.htm" target="_blank">SÄIFS 1998:6</a>. Vad som i lagens mening är explosiva varor framgår av <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19881145.htm#PAR8" target="_blank">8 § FBE</a> med de preciseringar som meddelats av Sprängämnesinspektionen/Räddningsverket. Tömda, ej rengjorda förpackningar avser förpackningar och IBC-behållare som innehållit produkter klassificerade som farligt gods. Termen omfattar INTE förpackningar för vilka alla risker har eliminerats. Beträffande dokumentation vid transport av tömda ej rengjorda förpackningar, se särskilt - för vägtransport ADR/ADR-S, delavsnitt 5.4.1.6, - för järnvägstransport RID/RID-S, delavsnitt 5.4.1.6, - för sjötransport IMDG-koden, 5.4.1.1.10. Säkerhetsrapporten ska upprättas för verksamheter som innebär hantering av farliga ämnen i de mängder som anges som den "högre kravnivån" i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19990382.htm#PAR14" target="_blank">bilagan till KemOlycksF</a>. Säkerhetsrapport ska även inges då tillståndsansökan inges för verksamheter som är tillståndspliktiga enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/SLS/LAG/19990381.HTM" target="_blank">lag (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor</a>. Skyldighet att upprätta säkerhetsrapport innebär även en skyldighet att förnya denna vart femte år. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/SLS/LAG/19990381.HTM#PAR11" target="_blank">11 § KemOlycksL</a>) För verksamhet som pågick 30/7 2002 ska säkerhetsrapporten vara inlämnad till tillsynsmyndigheten senast den 31 december 2005. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19990382.htm#PAR14" target="_blank">2 p övergångsbestämmelser till FBE</a>) Säkerhetsrapporten är en beskrivning av verksamheten och de olycksrisker som kan finns för verksamheten. Säkerhetsrapporten beskriver vidare det förebyggande arbete som är nödvändigt med hänsyn till riskerna samt av de räddningsinsatser som är nödvändiga vid en eventuell olycka och rapporten ska t ex innehålla - ett handlingsprogram för hur olyckor ska förebyggas enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19990381.htm#P8" target="_blank">8 § KemOlycksL</a>, och - en intern plan för räddningsinsatser enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19990382.htm#P12" target="_blank">12 § KemOlycksL</a>. Krav på vad en säkerhetsrapport ska innehålla i detalj framgår av <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/SLS/LAG/19990381.HTM#PAR10" target="_blank">10 § KemOlycksL</a>, <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19990382.htm#PAR9" target="_blank">9 § KemOlycksF</a> och <a class="" title="" href="http://www.srv.se/RSDoc/SRVFS_2005-2.pdf#page=4" target="_blank">3-9 §§ SRVFS 2005:2</a>. Krav på säkerhetsrapport finns även i arbetsmiljöbestämmelser och krav på innehåll stadgas även i Arbetsmiljöverkets föreskrifter <a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/2005_19.pdf" target="_blank">AFS 2005:19</a>. Med miljöfarliga batterier avses i lagstiftningen (förordningen om batterier) batterier som innehåller kvicksilver, kadmium och/eller bly av halter som anges i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970645.htm#PAR2" target="_blank">2 § BatteriF</a>. Batterier som innehåller dessa ämnen blir även miljöfarligt avfall då de är uttjänta. (bilaga 2 till <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm" target="_blank">avfallsförordningen</a>, EWC-kod 16 06 01-16 06 03) Definitionen på vattenverksamhet täcker fyra olika kategorier av verksamhet. 1) olika åtgärder i vattenområden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge, t ex vattentäkt i ytvatten, 2) bortledande av grundvatten, t ex grundvattentäkt, 3) tillförsel av vatten i en grundvattentillgång, t ex infiltration, 4) markavvattning, t ex dikning. Den exakta definitionen finns i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP11" target="_blank">11 kap 2 § miljöbalken</a>. Begreppet "verksamhetsutövare" har en central betydelse i miljölagstiftningen. Hänsynsregler, tillståndsplikt, krav på återställande, krav på egenkontroll, straffrättsligt ansvar, etc. riktar sig alla till just verksamhetsutövaren. När det gäller det förvaltningsrättsliga ansvaret som åvilar verksamhetsutövaren, ligger detta normalt på hela det företag som bedriver och kanske även har särskilt tillstånd till den industriella verksamheten. Det blir naturligtvis enklare att fastställa vem som är verksamhetsutövare för tillståndspliktiga verksamheter än för fria verksamheter.  Generellt kan sägas att den som faktiskt och rättsligt har möjlighet att ingripa om en miljöregel överträds skall anses vara verksamhetsutövare (se t ex KN 1/92 och 15/95). Man kan även formulera det så att den/det företag som har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens tekniska drift skall anses vara verksamhetsutövare (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19990381.htm#PAR2" target="_blank">2 § KemolycksL</a>). Ofta utför emellertid fristående entreprenörer arbete åt t ex en träindustri och då blir det genast svårare att bestämma vilken som är att anse som "verksamhetsutövare". När det gäller ansvar för miljöskada (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP32" target="_blank">32 kap miljöbalken</a>) ansvarar entreprenörer själva för skador som uppstår då de i egen näringsverksamhet utför (eller låter utföra) ett arbete. Denna gräns användas även för att bestämma vem som berörs av t ex hänsynsreglerna i miljöbalken. När det gäller det straffrättsliga ansvaret för miljöreglerna blir det knepigare. Enligt svensk rätt kan nämligen straff endast drabba fysiska personer och det kan alltså inte bli tal om straffrättsliga sanktioner mot ett helt företag. Miljösanktionsavgifter och skadestånd som kan drabba företag är något annat. Den som bär det straffrättsliga ansvaret för ett miljöbrott är istället den som genom sitt uppsåt eller oaktsamhet bidragit till den straffbelagda gärningen (t ex ett utsläpp). Därmed kan t ex en VD dömas om han beslutade om åtgärden eller underlät att ta reda på riskerna med en åtgärd. Samtidigt kan en anställd dömas om denne genom vårdslöshet och/eller i strid med gällande platsregler bidrog till att utsläppet skedde. Naturligtvis kan alltid flera personer (kanske alla anställda vid en industri) medverka till ett och samma miljöbrott. väsentligt ändra naturmiljön Den som bedrivit en förorenande verksamhet efter den 31 juni 1969 är ansvarig för de föroreningar av mark och vatten som verksamheten orsakat. I dessa fall ges ordet "verksamhet" en mycket vidsträckt betydelse. Även om en verksamhet ändras i viss utsträckning är den i lagens mening således fortfarande samma verksamhet. Att vissa processer försvinner och andra tillkommer leder inte till att en ny verksamhet har uppstått. Ansvaret för efterbehandling av förorenade områden och byggnader delas solidariskt av alla som bedrivit en verksamhet som bidragit till föroreningarna (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP10" target="_blank">10:2 MB</a>). Finns flera personer eller bolag som bedrivit en förorenande verksamhet, innebär detta att tillsynsmyndigheten kan vända sig till vilken den själv finner mest lämpligt (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP10" target="_blank">10:6 MB</a>). Normalt vänder sig myndigheten till den som bedriver verksamheten för tillfället, den som senast bedrivit verksamheten eller den som helt enkelt har bäst förutsättningar för att vidta efterbehandlingsåtgärder. Bedömningen beträffande omfattningen av de efterbehandlingsåtgärder som en verksamhetsutövare kan åläggas att utföra enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP10" target="_blank">10 kap miljöbalken</a> görs med utgångspunkt från bl a följande; <ul><li>Tiden som förflutit sedan föroreningarna ägde rum </li><li>Vilken skyldighet (enligt villkor i tillstånd, lagstiftning) den ansvarige hade för att förhindra framtida skador och olägenheter </li><li>Huruvida verksamheten bedrevs på ett vid den tiden accepterat sätt och därvid efterlevt villkor etc. </li><li>I vilken utsträckning den ansvarige haft del i en förorening som flera verksamhetsutövare orsakat </li></ul>Även en fastighetsägarens skyldighet att utföra efterbehandling skall bedömas efter vad som är skäligt. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP10" target="_blank">10:4 MB</a>) Det är knappast skäligt att en fastighetsägare skall ansvara för efterbehandling i större utsträckning än den verksamhetsutövare som i första hand skulle ha utfört efterbehandlingen (men som t ex gått i konkurs).   Enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.htm#KAP10" target="_blank">10 kap 3 § miljöbalken</a> kan den som förvärvar en förorenad fastighet bli ansvarig för undersökning och sanering av fastigheten, om förorenaren inte kan ta detta ansvar. När det gäller privatbostadsfastigheter vilar ansvaret endast på den fastighetsägare som vid köpet kände till föroreningen. När det gäller övriga fastigheter (t ex industritomter) kan köparen bli ansvarig trots att han inte kände till föroreningen men borde ha upptäckt den vid en grundlig undersökning. Därmed ha fastighetsköparen en undersökningsplikt som måste uppfyllas för att han inte skall träffas av efterbehandlingsansvaret.<?xml:namespace prefix = o /?><o:p></o:p> Med lastenheter (för farligt gods) avses i detta fall containrar och lösa tankar (avmonterbara tankar, växeltankar och tankcontainrar). Med att "bedriva verksamhet där det ingår att utföra transporter" av farligt gods avses verksamhet som bedrivs av företag som skickar iväg eller transporterar farligt gods. Begreppet omfattar INTE företag som deltar i lossning eller som bedriver interna transporter inom område där tillverkning, lagring eller förbrukning äger rum. Med "växt" förstås i växtskyddslagen, växtskyddsförordningen och Jordbruksverkets föreskrifter med stöd av dessa författningar inte bara själva växten. När ordet "växt" används i författningar avses även del av växt såsom frö och bark samt samt sådan produkt av växt, som alltjämt har karaktär av råvara, t ex virke/timmer, flis/spån och utsäde. (se <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19720318.HTM" target="_blank">1 § 1 p växtskyddslagen</a>) Observera att vissa växtskyddsbestämmelser endast omfattar "levande växter" men att definitionen på "levande växter" även omfattar frukter och fröer samt avskurna blad och grenar (<a class="" title="" href="http://www.sjv.se/download/18.43ad4a101ebba75a6800079/2005-003.pdf#page=3" target="_blank">2 § SJVFS 1995:94</a>). Trä (virke/timmer) är exempel på växtdelar som ligger utanför betydelsen "levande växter". Definitionen av tryckkärl är en anordning med &gt; 0,5 bar övertryck av fluiden i systemet. (<a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/2002_01.pdf#page=5" target="_blank">5 § AFS 2002:1</a>) De systemdelar som innefattas i begreppet tryckbärande anordning är normalt tryckkärl, rördelar, flänsar, säkerhetsanordningar, ventiler, ångfällor m.m. (<a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/2002_01.pdf#page=5" target="_blank">2 § AFS 2002:1</a>) Med ensamarbete förstås att den anställde arbetar i en situation där där han inte på arbetsplatsen kan få kontakt med andra människor utan att använda ett tekniskt kommunikationshjälpmedel eller där arbetsförhållandena är sådana att han inte kan räkna med andra människors hjälp i en kritisk situation. (se <a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/1982_03.pdf#page=3" target="_blank">1 § AFS 1982:3</a>) Samordningsansvaret innebär att den som beställer ett entreprenörsarbete (t ex ägaren av en anläggning) har ett ansvar för att skyddsarbetet fungerar tillfredsställande tillsammans med arbetsledningen för respektive entreprenörsföretag. Samordningsansvaret kan utföras av annan part (t.ex. entreprenörsföretag), men endast om detta i förväg avtalats och om detta bedömts vara lämpligt ur skyddssynpunkt (bl.a. kompetens- och befogenhetsfråga). Arbetsmiljöinspektionen kan vid ev. tvist besluta om var samordningsansvaret skall ligga. Vid större reparationer, ny- eller ombyggnad kan ytterligare viktiga aktsamhets- och dokumentationskrav komma ifråga vid utförande av s.k. "riskarbeten". (<a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/1999_03.pdf#page=6" target="_blank">13-18 §§ AFS 1999:3</a>) Mellanlagring sker på en särskild plats dit avfallet transporteras, men där avfallet endast skall förvaras en kortare tid i väntan på annan behandling. Om avfallet förvaras för länge kommer förvaringsplatsen att ses som en deponi. Med andra ord är det inte deponi så är det mellanlagring. En kortvarig lagring av avfall kan även i vissa fall ses som helt tillf. lagring, vilket är en ännu lindrigare form av lagring av avfall. Gränsen mellan deponi och mellanlagring anges av <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20011063.htm#PAR5" target="_blank">5 § avfallsförordningen</a>. I denna paragraf framgår att mellanlagring kan ske upp till ett år i väntan på att avfallet skall genomgå ett bortförselförfarande eller upp till tre år i väntan på återvinningsförfarande. För att det skall vara fråga om mellanlagring och inte deponering krävs vidare att verksamhetsutövaren kan ange avsikten med mellanlagringen tämligen detaljerat. Begreppet mellanlagring innefattar inte endast mellanlagring i förvärvssyfte, utan även lagring som sker som ett led i annan verksamhet. Om avfall läggs upp längre än 1 år i väntan på borttransport eller längre än 3 år i väntan på återvinning anses avfallet deponerat och inte mellanlagrat. Om lagringen är helt tillfällig skall den inte ens ses som halogenerande ämnen och så testar vi avfallsdefinitionen kokkosboll brandfarlig tryckkärl bugg brännbart avfall jaffa Med arbetsmiljöregler ska förstås regler som har till syfte att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö. (se <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19771160.HTM#KAP1" target="_blank">1 kap 1 § AML</a>) Arbetsmiljöregler får alltså - till skillnad från reglerna i miljöbalken - inte tolkas i syfte att skydda allmänheten och naturmiljön från störningar och skador. Det är endast liv och hälsa hos de som är anställda och arbetar på en aktuell arbetsplats som får skyddas med arbetsmiljöregler. Vad som avses med ”lyftande truck” anges i <a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/1986_24.pdf#page=3" target="_blank">2 § AFS 1986:24</a>. Vad som avses med ”åktruck” anges i <a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/1986_24.pdf#page=3" target="_blank">2 § AFS 1986:24</a>. Vad som avses med ”ledtruck” anges i <a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/1986_24.pdf#page=3" target="_blank">2 § AFS 1986:24</a>. Vad som innefattas i begreppet ”motorredskap” anges i <a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/1985_06.pdf#page=3" target="_blank">2 § AFS 1985:6</a>. Definitionen på detta begrepp finns i <a class="" title="" href="http://www.kemi.se/upload/Lagar%20m.m/KIFS/K04_4.pdf#page=23" target="_blank">8 kap 1 § 3 st KIFS 1998:8</a>. Klassificering av farlighet görs genom de anvisningar som finns i <a class="" title="" href="http://www.kemi.se/upload/Lagar%20m.m/KIFS/K01_3_del1_bkmrks.pdf" target="_blank">KIFS 1994:12</a> (omtryckt senast i KIFS 2001:3). "Livsfarliga produkter" ingår tillsammans med "mycket farliga produkter" i begreppet "särskilt farliga kemiska produkter". Vissa regler i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP14" target="_blank">14 kap miljöbalken</a> samt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980941.htm" target="_blank">kemikalieförordningen (1998:941)</a> riktar sig till de som för in kemiska produkter i landet. Reglerna omfattar emellertid inte bara de som till landet inför produkter för återförsäljning eller vidareförädling, utan även de som importerar kemiska produkter för att slutanvända dessa i sin näringsverksamhet. <blockquote dir="ltr" style="MARGIN-RIGHT: 0px"> Enligt <a class="" title="" href="http://www.kemi.se/upload/Lagar%20m.m/ar91_3.pdf" target="_blank">Kemikalieinspektionen allmänna råd 1991:3</a> (se sid 2) ska den för vars räkning en kemisk produkt förs in till Sverige anses vara importör. </blockquote> Producentansvar har den som tillverkar, importerar och/eller säljer en vara som är innesluten i en förpackning. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970185.htm#PAR3" target="_blank">3 § FörpacknF</a>) Ansvaret innebär en skyldighet; 1) att tillverka förpackningar som är lämpade för återanvändning och återvinning samt medför så liten inverkan på miljön som möjligt då de deponeras eller förbränns. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970185.htm#PAR1" target="_blank">1 § FörpacknF</a>) 2) att se till att det finns ett insamlingssystem, (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970185.htm#PAR4" target="_blank">4 § 1 st FörpacknF</a>) 3) att kunderna informeras om detta insamlingssystem (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970185.htm#PAR4" target="_blank">4 § 2 st FörpacknF</a>) 4) att producenten ska samråda med berörd kommun i frågor som rör insamlingssystemet (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970185.htm#PAR5" target="_blank">5a-5b §§ FörpacknF</a>) 5) att se till att förpackningarna forslas bort och tas om hand på ett miljömässigt godtagbart sätt (ex v återanvändning, återvinning) Förpackningar som används i Sverige skall i första hand återanvändas om detta är miljömässigt motiverat. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970185.htm#PAR6" target="_blank">6, 6b, 7 §§ FörpacknF</a>) 6) att till Naturvårdsverket lämna uppgifter om förpackningarnas tillverkning, import, insamling, återanvändning, återvinning, m m i den utsträckning som anges i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970185.htm#PAR10" target="_blank">10 § FörpacknF</a>. 7) att till kommunen lämna uppgifter om förpackningsavfallets art, sammansättning, mängd och hantering om kommunen kräver detta (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970185.htm#PAR10" target="_blank">10a § FörpacknF</a>). De olika krav som ställs på producenten kan uppfyllas genom medlemskap i <a class="" title="" href="http://www.repa.se" target="_blank">Reparegistret AB</a> (Repa). Producentansvarets krav kan även uppfyllas på egen hand av varje företag. Detta sker främst hos stora företag. Om varor importeras uppstår en situation då importören får både producentansvar och insamlingsansvar, eftersom en importör anses som producent i förpackningsförordningens mening. Om importören är slutkonsument av varorna som förpackats så krävs knappast att något insamlingssystem upprättas för aktuellt förpackningsavfall. Avfallet blir ju kvar hos importören (producenten). Om de förpackade varorna emellertid distribueras vidare måste importören ordna ett insamlingssystem, informera om detta etc. Men, som sagt, hela producentansvaret uppfylls lättast genom ett medlemskap i Repa. En avfallsdeponi som var i drift före den 16 juli 2001 och inte avslutats före detta datum är föremål för krav på anpassningsplan. Sådan plan ska ha ingivits till tillsynsmyndigheten redan 2002 och ska innehålla en beskrivning om hur verksamheten ska anpassas till reglerna i deponiförordningen. När respektive krav i deponiförordningen enligt lag senast ska vara uppfyllda framgår av den särskilda sammanställningen som kan <a class="" title="" href="http://www.morbygden.com/regel_common/deponitabell.pdf" target="_blank">laddas ned här</a>. Observera att avfallsdeponier som påbörjats den 16 juli 2001 eller senare omfattas av samtliga krav i deponiförordningen utan begränsning. Med PCB-produkt avses följande; 1) polyklorerade bifenyler (PCB) 2) polyklorerade terfenyler (PCT) 3) monometyltetraklordifenylmetan 4) monometyldiklordifenylmetan 5) monometyldibromdifenylmetan 6) varje blandning av ämnen med en total halt av ämnena 1-5 överstigande 0,005 viktprocent (50 vikt-ppm). (se <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980122.htm#PAR2" target="_blank">2 § PCB-förordningen</a>) För tillståndspliktiga verksamheter som kan antas medföra "betydande miljöpåverkan" skall en miljökonsekvensbeskrivning ("MKB") innehålla de uppgifter som stadgas i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP6" target="_blank">6 kap 7 § miljöbalken</a> samt särskilt förfarande enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP6" target="_blank">6 kap 5 § miljöbalken</a> iakttas. Vilka verksamheter som skall anses medföra "betydande miljöpåverkan" framgår av bilaga 1 av <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980905.htm" target="_blank">förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar</a>. Av denna bilaga framgår bl a att all massa- och papperstillverkning, med undantag från "torr process" generellt anses utgöra betydande miljöpåverkan. För tillståndspliktiga verksamheter som inte kan antas medföra "betydande miljöpåverkan" behöver inte alla uppgifter som räknas upp i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP6" target="_blank">6 kap 7 § miljöbalken</a> ingå i MKB:n. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP6" target="_blank">6:7 3 st MB</a>) Det syfte som en MKB skall fylla framgår av <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP6" target="_blank">6:3 MB</a>. Krav på en verksamhetsutövare att upprätta en MKB kan även finnas för ej tillståndspliktiga verksamheter. Om en verksamhet kan komma att väsentlig ändra naturmiljön skall en anmälan om samråd ske till tillsynsmyndigheten minst 6 veckor innan verksamheten påbörjas. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP12" target="_blank">12:6 3 st MB</a>) Denna anmälan skall innehålla en MKB, "i den utsträckning som behövs i det enskilda fallet". (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980904.htm#PAR8" target="_blank">8 § 1 st 2 men TäktF</a>) Med "arbetsutrustning" avses i Arbetsmiljöverkets regelverk varje maskin, anordning, verktyg, redskap eller installation, som används i arbetet. (<a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/1998_04.pdf#page=3" target="_blank">2 § AFS 1998:4</a>) En arbetsmiljöplan ska upprättas för större bygg- eller anläggningsarbeten. Planen ska alltid innehålla de uppgifter som anges i <a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/1999_03.pdf#page=5" target="_blank">11 § 1 st AFS 1999:3</a>. För det fall bygg- eller anläggningsarbetet innebär sådana arbeten som anges i <a class="" title="" href="http://www.av.se/regler/afs/1999_03.pdf#page=5" target="_blank">11 § 2 st AFS 1999:3</a> (t ex arbete med risk för fall, arbete med farliga kemikalier, arbete i närheten av högspänningsledningar), ska arbetsmiljöplanen även innehålla en särskild beskrivning av de särskilda åtgärder som ska vidtas under byggskede i syfte att efterleva gällande arbetsmiljöregler. Utgångspunkten för om mark ska anses som skogsmark är dess virkesproducerande förmåga, men även andra aspekter har avgörande betydelse vid bedömningen. Följande rekvisit (1-2 nedan) ska vara uppfyllda för att ett område rättsligt ska klassas som skogsmark; <ol> <li>Marken skall antingen kunna producera minst 1 m3sk per ha och år med inhemska trädslag och lämplig skötsel, eller så ska det finnas ett behov av att marken är skogbeväxt till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19790429.HTM#PAR2" target="_blank">2 § 1 st 1-2 p SvL</a>) </li> <li>Marken ska inte utnyttjas för något annat ändamål som ej kan förenas med virkesproduktion. Detta ändamål kan vara t ex spannmålsodling, kreatursbete, parkskötsel, julgransodling, energiskogsodling, etc. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19790429.HTM#PAR2" target="_blank">2 § 1 st 1 p SvL</a>) </li> </ol> Om marken kan producera minst 1 m3sk virke per år och hektar eller används i syfte att förhindra jordflykt (skyddsskogar) är den att anse som skogsmark även om den varken används för skogsbruk eller för annat ändamål, d v s även om den ligger outnyttjad. På denna typ av skogsmark bör emellertid inte virkesproduktion ske för det fall avverkningar och återväxtåtgärder kan komma att skada särskilda värden för naturvården, kulturmiljövården eller rennäringen. (<a href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19790429.HTM#PAR2">2 § 2 st SvL</a> samt Skogsstyrelsens allmänna råd) Det är viktigt att hålla isär de olika rekvisiten som kan göra att aktuell mark inte är att anse som skogsmark, se NJA 1999 s 760. Med "godtagbar tid" avses längsta tillåtna tid för att få ett tillfredsställande plantuppslag genom naturlig föryngring. Godtagbar tid är i södra Sverige, utom Gotland, 5 år räknat från det år då skyldigheten att anlägga ny skog uppkom. I norra Sverige och på Gotland är motsvarande tid 10 år och på de svagaste markerna i de inre delarna av norra Sverige 15 år. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till den lokala erfarenheten av naturlig föryngring och tillståndet på den aktuella föryngringsarealen vid den tillåtna tidens utgång, får skogsvårdsstyrelsen besluta att tiden förlängs med högst 5 år. Med södra Sverige avses Götaland samt Svealand utom Kopparbergs län och Torsby kommun i Värmlands län. Till norra Sverige räknas Norrland samt Kopparbergs län och Torsby kommun i Värmlands län. (<a class="" title="" href="http://www.svo.se/dokument/sks/lagen/dokument/sksfs1993_2_konsoliderad.pdf#page=5" target="_blank">Skogsstyrelsens föreskrifter till 6 § SvL SKSFS 1993:2</a>) Skyldighet att samråda med tillsynsmyndighet enligt 12:6 MB föreligger då en verksamhet/åtgärd, för vilken tillståndsplikt eller anmälningsplikt inte föreligger, kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Det räcker således med en risk för väsentligt ändrad naturmiljö för att samrådsskyldighet skall föreligga. verksamhetsutövare Det finns ännu inte något avgörande i högre instans som kan klargöra vad som avgör om ett arbetsföretag skall anses kunna "väsentligt ändra naturmiljön", utan detta måste bedömas från fall till fall. Klart är att det krävs en viss omfattning på verksamheten eller åtgärden för att den skall anses kunna ändra naturmiljön "väsentligt".  Enligt förarbetena till naturvårdslagen sades även att man skulle ta hänsyn till om åtgärder av motsvarande slag tidigare förekommit inom området. Det faktum att det t ex redan finns en äldre grustäkt i anslutning till den plats där en ny grustäkt för husbehov planeras, talar för att den nya husbehovstäkten inte är samrådspliktig. I förarbetena till miljöbalken och till den före 1999 gällande naturvårdslagen, ges vissa exempel på vilka åtgärder/verksamheter som kan falla inom begreppet; t ex <ul> <li>husbehovstäkter </li> <li>förvandling av åkermark till skog </li> <li>omföring av lövskog till barrskog </li> <li>vägbyggnationer </li> <li>skydds- och kompensationsdikning </li> </ul>Skogsstyrelsen presumerar att vissa skogliga åtgärder som inte är tillstånds- eller anmälningspliktiga ändrar naturmiljön väsentligt. Dessa är; <ol><li>åtgärder i nyckelbiotoper </li><li>skogsgödsling </li><li>byggnation av skogsbilväg </li></ol>(För anmälningspliktiga åtgärder som t ex föryngringsavverkning är frågan huruvida åtgärden kan anses väsentligt ändra naturmiljön i praktiken ointressant ur ett rättsligt praktiskt perspektiv. Samrådsplikten anses nämligen alltid uppfylld i och med anmälan.)Naturvårdsverket har givit ytterligare exempel på vilka arbetsföretag som kan anses väsentligt ändra naturmiljön i Naturvårdsverkets allmänna råd <a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2001/NFS2001_15.pdf" target="_blank">NFS 2001:15</a>. Dessa råd gäller samrådsplikten på områden där länsstyrelsen är tillsynsmyndighet. Naturvårdsverket anger några arbetsföretag med skoglig anknytning utöver de som Skogsvårdsstyrelsen angivit, nämligen; <ul><li>dikesrensning (detta torde dock ej gälla skogsmark) </li><li>husbehovstäkter </li><li>energiskogsodling</li></ul> Vilka arbetsföretag som anses skada naturmiljön och hur ett speciellt arbetsföretag kan utföras utan att skada naturmiljön anges normalt av skogsvårdsstyrelsen eller länsstyrelsen då de beslutar om att avgränsa en särskilt skyddsvärd biotop med stöd av <a href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19981252.HTM#PAR6">6 § områdesskyddsF</a> respektive <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19981252.HTM#PAR7" target="_blank">7 § områdesskyddsF</a>. Det som skogsvårdsstyrelsen på detta sätt anger är inte bindande för markägaren utan ansvaret för bedömningen vad man kan företa utan att skada naturmiljön ligger på markägaren. I Skogsstyrelsens allmänna råd (<a class="" title="" href="http://www.svo.se/dokument/sks/lagen/dokument/sksfs2000_1.pdf" target="_blank">SKSFS 2000:1</a>) till till 7 kap. 11 § miljöbalken (1998:808) och 6 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. finns exempel på vilka arbetsföretag som anses kunna skada naturmiljön i olika typer av biotoper. EU:s habitatdirektiv och fågeldirektiv kräver att särskilda naturtyper inte skadas genom mänskliga aktiviteter. I syfte att efterleva EU:s lagstiftning har riksdagen i <a href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP7">7 kap 27-29 §§ miljöbalken</a> fört in regler om tillståndsplikt m m för verksamheter som kan påverka naturmiljön på ett betydande sätt i vissa områden. Naturvårdsverket har meddelat allmänna råd om hur man kan bedöma om en verksamhet eller en åtgärd innebär att naturmiljönpåverkas på ett betydande sätt (<a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2003/nfs2003_17.pdf" target="_blank">NFS 2003:17</a>). Natura 2000-områden skall ha särskilda naturvärden och skall avgränsas och inventeras av länsstyrelsen/skogsvårdsstyrelsen. Generellt sett kan sägas att slutavverkningar alltid skall anses påverka naturmiljön på ett betydande sätt. I praktiken har tillståndsplikten mindre betydelse eftersom den absoluta merparten av Natura 2000-områdena är eller planeras att bli skyddade genom reservat eller biotopskydd. Förteckning över alla natura 2000-områden skall kungöras på det sätt som gäller för författningar som utfärdas av Naturvårdsverket, dvs. i verkets författningssamling NFS. Förteckningen finns i Naturvårdsverkets föreskrifter <a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2004/NFS2004_8k.pdf" target="_blank">NFS 2004:8</a> (ändrad senast genom NFS 2004:12). Register över områden som givits epitetet "natura 2000-område" skall även kunna erhållas från länsstyrelsen. Regler om hur myndigheterna skall tillämpa reglerna om natura 2000-områden ges i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19981252.htm#PAR15" target="_blank">15-20 §§ förordningen (1998:1252) om områdesskydd</a>. Ansökan om tillstånd att utföra åtgärder i natura 2000-område skall åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.htm#KAP6" target="_blank">6 kap 1 § MB</a>). Anmalningsplikt foreligger för foremål som saknar agare och som patraffas vid en fast fornlamning och har samband med denna. Detsamma gäller föremal som saknar agare som kan antas vara minst etthundra aar gamla och innehaller bestandsdel som helt eller delvis bestar av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller kan anses placerade pa fyndplatsen med speciell avsikt (fornfynd). Anmalan skall garas till detta till riksantikvarieambetet, lansstyrelse, lansmuseum eller polismyndighet. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19880950.HTM#PAR5" target="_blank">2 kap 5 § KmL</a>) När en verksamhet är föremål för krav på säkerhetsrapport så ska även en intern plan för räddningsinsatser upprättas och förnyas minst vart tredje år (oftare om förändringar i verksamheten ger skäl att förnya planen). Denna plan ska fogas till säkerhetsrapporten. Vad en intern plan för räddningsinsatser ska innehålla presenteras i <a class="" title="" href="http://www.srv.se/RSDoc/SRVFS_2005-2.pdf#page=9" target="_blank">bilaga 2 SRVFS 2005:2</a>, vilken meddelats av Räddningsverket. Som föryngringsavverkning anses normalt all avverkning som resulterar i att kvarvarande volym ligger under kurvan i det diagram som finns i <a class="" title="" href="http://www.svo.se/dokument/sks/lagen/dokument/sksfs1993_2_konsoliderad.pdf#page=37" target="_blank">bilagan till SKSFS 1993:2</a>. I äldre bestånd som har eller kan väntas få en särskilt hög kvalitet bör ett något lägre virkesförråd kunna godtas. Föreskrifter om föroreningsnivåer eller störningsnivåer som inte får överskridas efter ett visst angivet datum kallas för miljökvalitetsnormer och meddelas av Regeringen eller Naturvårdsverket. Regeringen har utfärdat två miljökvalitetsnormer. Den ena genom <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20010527.HTM" target="_blank">förordningen (2001:527)</a>, vilken innehåller miljökvalitetsnormer som berör utsläpp av kvävedioxid, svaveldioxid och bly i luft och den andra genom <a href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20010554.HTM">förordningen (2001:554)</a>, vilken innehåller miljökvalitetsnormer för vattenkvalité i särskilda vattendrag. En verksamhetsutövare påverkas av en föreskriven miljökvalitetsnorm genom att tillsynsmyndighet och tillståndsmyndighet tillämpar normen vid tillsyn och tillståndsgivning. Verksamhetsutövaren kan därvid tvingas begränsa sin verksamhet eller vidta särskilda skyddsåtgärder om myndigheten kräver detta för att miljökvalitetsnormen skall efterlevas. Verksamhetsutövaren har emellertid ingen direkt skyldighet att följa miljökvalitetsnormer utan särskild uppmaning (föreläggande) från myndigheten. Miljökvalitetsnormerna riktar sig således i första hand till myndigheten, inte till verksamhetsutövaren. Vissa tillsynsmyndigheter tolkar förvisso 5:4 MB, vilken lyder "Verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer inte överträds", som en direkt uppmaning till verksamhetsutövare att följa gällande miljökvalitetsnormer. Frågan om 5:4 MB vänder sig till både myndigheter och verksamhetsutövare eller endast till myndigheter är emellertid uteslutande akademisk. Regeln är inte sanktionerad utan uppmanar snarare tillsynsmyndigheten att meddela förbud eller förelägganden då en verksamhetsutövare medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Om en verksamhetsutövare har tillstånd för viss verksamhet kan enligt huvudregeln inte den tillåtna verksamheten inskränkas av tillsynsmyndigheten p g a att en miljökvalitetsnorm överträds. Myndigheten kan emellertid ompröva tillståndet enligt reglerna för detta och på så sätt se till att en verksamhet som redan har tillstånd inte medverkar till att miljökvalitetsnormer överträds. Med husbehovstäkt avses den täkt av sten, grus, sand, lera, torv eller jord som görs t ex på en skogsfastighet för att täcka det behov som uppstår i samband med skötseln av fastigheten eller den brukningsenhet, i vilken fastigheten ingår. En täkt som t ex ett cementgjuteri exploaterar på egen mark faller därför utanför definitionen "husbehov". (Prop. 1964:148 s 75) Täkt av sten, grus, sand, lera, torv eller jord som inte utnyttjas för avsalu betraktas därmed normalt som husbehovstäkt. I förarbeten och praxis har inte bara det faktum att materialet sålts angivits som skäl till att en täkt inte skall anses som husbehovstäkt. Det har t ex ansetts finnas skäl att tolka ordet "husbehov" restriktivt när det åberopas av stora företag. Det hävdas t ex att ett stort skogsbolags grustag för anläggning och underhåll av skogsbilvägar inom en annan del av bolagets brukningsenhet knappast kan betraktas som innehavarens husbehovsförbrukning. (Jonzon m fl (1988) Kommentaren till NvL s 140) Både i tingsrättsdomar och i Naturvårdsverkets allmänna råd (<a class="" title="" href="http://www.naturvardsverket.se/dokument/lagar/foreskri/snfstext/nfs2003/nfs2003_2.pdf" target="_blank">NFS 2003:2</a>) har angivits att avstånd mellan täkt och plats för användning har betydelse. Är därvid avståndet för långt betraktas täkten inte som husbehovstäkt trots att allt täkt och användning sker inom samma brukningsenhet. I praxis har även antytts att en på något sätt kommersiell användning av brutet material (även om det inte är direkt försäljning) gör att täkten inte kan betraktas såsom husbehovstäkt (RÅ 1993 ref 4). Det domstolen hade i tankarna då den nämnde "annan kommersiell användning" som inte innebär av ren avsalu, kan möjligen ha varit en situation där brutet material används vid något projekt som inte är ett led i pågående markanvändning på fastigheten. Ett exempel kan vara användning av grus vid exploatering/försäljning av tomter. En fråga som har kommit upp är huruvida täkt som används för reparation av andras vägar som körs sönder i samband med skogsbruk på eget innehav är tillståndspliktig. Materialet från en husbehovstäkt skall naturligtvis normalt användas på den fastighet där täkten är belägen, men detta kan knappast vara ett absolut krav. Under förutsättning att mängden grus svarar mot en fastighets delaktighet i en samfälld väg kan nämligen gruset från fastighetens husbehovstäkt användas på en vägsträckning över andra fastigheter inom samfälligheten (Prop. 1964:148 s 75). Det vore naturligtvis meningslöst att utröna på vilken fastighet varje gruskorn från täkten hamnade. Ovanstående resonemang leder till följande slutsats. En täkt som används för att reparera vägar på annans fastighet som körts sönder vid skogsbruket på den fastighet där täkten ligger, bör kunna anses som husbehovstäkt. Om ett skogsbolag köper avverkningsrätter på en fastighet vars skogsbilvägar skadas vid virkestransporten, är täkten där gruset hämtas emellertid inte husbehovstäkt om den ligger på bolagets marker. Observera att rättsläget på detta område är oklart och att dessa frågor finner sitt riktiga svar först då de avgjorts i domstol eller i lagtext. Frågan huruvida en täkt skall betraktas som en husbehovstäkt eller ej har mindre betydelse efter den 1/1 1999, då miljöbalken trädde ikraft. Från och med 1999 kan nämligen länsstyrelsen föreskriva tillståndsplikt även för husbehovstäkter av viss storlek. (se <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980904.HTM" target="_blank">1 § TäktF</a>) <table cellspacing="0" cellpadding="3" width="100%" border="0"> <tbody> <tr> <td width="100%"> (enligt betydelsen i förordning (1998:1709) om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner) Att släppa ut en produkt på marknaden innebär att mot betalning eller kostnadsfritt göra en produkt som omfattas av denna förordning tillgänglig på gemenskapsmarknaden för distribution eller användning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19981709.HTM#PAR2" target="_blank">2 § 9 st MaskinF</a>) </td> </tr> </tbody> </table> Följande villkor för tillämpning av undantagen i ADR-S, avsnitt 1.1.3.1 (c): Företag som transporterar farligt gods i samband med dess huvudverksamhet, t ex skogsbolag som transporterar diesel till arbetsplatsen för att kunna utföra arbetet, får tillämpa undantag från bestämmelserna om mängden farligt gods - per förpackning inte överstiger 450 liter - per transportenhet inte överstiger de värden som anges för den transportkategori som ämnet tillhör enligtADR/ADR-S, avsnitt 1.1.3.6. Den undantagna mängden är för diesel 1000 liter, för bensin 333 liter och för gasol 333 kg (netto). Om flera olika ämnen transporteras på samma transportenhet ska mängden av respektive ämne multipliceras med en faktor. De värden som man får fram för varje ämne ska sedan adderas och slutsumman får inte överstiga ”1000”. Multiplikationsfaktorn är för diesel ”1”, för bensin och gasol ”3”. OBS! Undantagen kan endast tillämpas för styckegods, de kan aldrig tillämpas om det transporteras diesel i tank. Lättander enligt ADR-S, Bilaga S, kap 13 kan tillämpas för lokala transporter som sker i anknytning till skogsbruk för transport av - UN 1202 DIESELOLJA eller ELDNINGSOLJA (LÄTT), i förpackning  eller tank med en högsta sammanlagda volym av 6 000 liter. - Övriga ämnen klassificerade som farligt gods i mängder upp till de begränsningar som gäller för undantagen mängd. <table cellspacing="0" cellpadding="3" width="100%" border="0"> <tbody> <tr> <td width="100%"> Med tank (tank för farl. gods) avses enligt ADR-S, kap 13 - en tankcontainer, UN-tank avmonterbar tank eller fast tank enligt ADR/ADR-S, kap 6.7, 6.8 och 6.9. - en behållare av högst 6 000 liter som transporteras separat eller placerad i en depåvagn och används för transport av UN 1202 dieselolja, eldningsolja samt lättdiesel. </td> </tr> </tbody> </table> hejDen geografiska gränsen för vad som i rättslig bemärkelse räknas som fjällnära skog framgår av Skogsstyrelsens föreskrifter <a class="" title="" href="http://www.svo.se/dokument/sks/lagen/dokument/sksfs1991_3.pdf" target="_blank">SKSFS 1991:3</a>. <table cellspacing="0" cellpadding="3" border="0"> <tbody> <tr> <td> Vilka skogar som definieras som svårföryngrade framgår av Skogsstyrelsens föreskrift (<a class="" title="" href="http://www.svo.se/dokument/sks/lagen/dokument/sksfs1983_1.pdf" target="_blank">SKSFS 1983:1</a>) om svårföryngrad skog och skyddsskog. Observera att föreskriften innehåller äldre länsindelning och länsbenämningar. </td> </tr> </tbody> </table> Vilka skogar som definieras som skyddsskogar framgår av Förordningen (<a class="" title="" href="http://www.svo.se/dokument/sks/lagen/dokument/sksfs1983_1.pdf" target="_blank">SKSFS 1983:1</a>) om svårföryngrad skog och skyddsskog. Observera att föreskriften innehåller äldre länsindelning och länsbenämningar. Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet vilket i princip ger honom rätt till vattenreglering, vattentäkt för allmän vattenförsörjning, markavvattning samt till anläggning för allmän farled eller väg eller hamn. Staten har rådighet för sådan verksamhet som behövs från allmän miljö- och hälsosynpunkt. Svenska Vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) är branschorganisation för de kommunala vatten- och avloppsverken.  VAV samlar in och bearbetar erfarenheter, initierar och genomför utredningar, stöder forskning och utredningsarbete samt utarbetar råd och anvisningar. Resultaten presenteras i publikationer t ex VAV M20 och VAV P26 och vid kurser och seminarier. Den som producerar eller importerar sådant papper som tidningar tryck på ska se till att det finns ett lämpligt insamlingssystem för returpapper som är hänförligt till producenten. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19941205.htm#PAR4" target="_blank">4 § returpappersF</a>) Producentansvaret medför skyldighet att samråda berörd kommun i frågor som rör insamlingssystemet och lämna föreskriven information till kommunen enligt bestämmelserna i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19941205.htm#PAR5" target="_blank">5a-c §§ returpappersförordningen</a>. Producenten ska även lämna information om insamlingssystemet till Naturvårdsverket enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19941205.htm#PAR7" target="_blank">7 § returpappersförordningen</a>. Borttransport och materialåtervinning av returpapper ska ske enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19941205.htm#PAR6" target="_blank">6 och 6a §§ returpappersförordningen</a>. Som brukningsenhet ska räknas den skogsmark inom en kommun som tillhör samma ägare. På markägares begäran kan skogsvårdsstyrelsen besluta att dennes skogsmarksinnehav i olika kommuner ska räknas som en och samma brukningsenhet. Ett sådant beslut får inte medföra olägenhet av betydelse för råvaruförsörjningen, sysselsättningen eller miljön. Skogsmarksinnehav inom fjällnära skog får inte sammanföras med skog i annan kommun(<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19931096.HTM#PAR14" target="_blank">14 § SvF</a>) När skogsmarken dikas för att göra denna mer lämplig för något speciellt ändamål, t ex skogsodling, skogsbilväg* eller terrängtransport anses detta som markavvattning, för vilket tillstånd krävs enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP11" target="_blank">11 kap 9 § MB</a>. Tillstånd för markavvattning söks hos länsstyrelsen. Regeringen har meddelat ett generellt förbud mot markavvattning för vissa områden i Sverige. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19981388.HTM#PAR5" target="_blank">5 § VattenF</a>) Dessa områden redovisas i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19981388.htm#PAR21" target="_blank">bilagan till VattenF</a>. Rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller åtgärd för att omedelbart återställa ett vattendrag som har förändrat sitt lopp, kräver normalt inget tillstånd utan endast underrättande av ägare till annan fastigheter som kan beröras av åtgärden. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP11" target="_blank">11:15, 1 st MB</a>) Trots att en rensning inte kräver tillstånd skall ändå berörda grannar underrättas om åtgärden. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP11" target="_blank">11:15, 2 st MB</a>) Om fisket kan skadas av rensningen skall dessutom åtgärden anmälas till länsstyrelsen innan den påbörjas. (<a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM#KAP11" target="_blank">11:15, 3 st MB</a>) * Grävning av vägdiken som endast har till syfte att skydda vägen behöver enligt Skogsstyrelsen inte innebära markavvattning. Naturvårdsverket har i viss mån en annan uppfattning och rättsläget är oklart. Definitionen av begreppet "årsareal" ges i <a class="" title="" href="http://www.svo.se/dokument/sks/lagen/dokument/sksfs1993_2_konsoliderad.pdf#page=16" target="_blank">Skogsstyrelsens föreskrifter till 11 § SvL</a>. Så samma ställe fastslås hur man tillämpar ransoneringsreglerna i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19790429.htm#PAR11" target="_blank">11 § SvL</a>. Med ädellövskog avses; <ol><li>Skogsbestånd där lövträd utgör minst 70% av beståndets totala grundyta och ädla lövträd utgör minst 50% av beståndets totala grundyta, och vars areal är minst ett halvt hektar. </li><li>Trädbestånd på betesmarker, om lövträden i beståndet utgör 70% av den totala grundytan och ädla lövträd utgör minst 50% av den totala grundytan. Av de ädla lövträden ska minst tio träd per hektar ha en diameter av minst 30 centimeter på en höjd av 1,3 meter över marken. Markens areal ska uppgå till minst ett hektar. </li></ol>Har skogsvårdsstyrelsen enligt <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19790429.HTM#PAR27" target="_blank">27 § 3 st SvL</a> beslutat viss trädslagssammansättning vid föryngring av ädellövskog, ska skogen betraktas som ädellövskog även om andelen lövträd under en tid är lägre än som anges i första stycket. Ett företag eller en del av ett företag som använder elkraft i sin tillverkningsprocess och uppfyller kraven som uppställs i <a class="" title="" href="http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20041196.htm#PAR4" target="_blank">4-14 §§ EleffektiviseringsL</a>, ska godkännas av Statens Energimyndighet och därmed få delta i program för energieffektivisering. Kraven innefattar t ex skyldighet att inom viss tid upprätta och arbeta efter ett energiledningssystem. Krav på innehåll i en ansökan om att få delta i program för energieffektivisering framgår av 4-10 §§ i Statens Energimyndighets föreskrifter <a class="" title="" href="http://www.stem.se/web/biblshop.nsf/FilAtkomst/STEMFS04_7.pdf/$FILE/STEMFS04_7.pdf?OpenElement" target="_blank">STEMFS 2004:7</a>. Programmet pågår i fem år och särskilda krav på rapportertering efter två år respektive efter femårsperiodens utgång föreskrivs i <a class="" title="" href="http://www.stem.se/web/biblshop.nsf/FilAtkomst/STEMFS04_7.pdf/$FILE/STEMFS04_7.pdf?OpenElement" target="_blank">STEMFS 2004:7</a>. De företag eller delar av företag som deltar i program för energieffektivisering befrias från energiskatten på elektrisk kraft. aaaaa Med IBC-behållare avses en styv eller flexibel behållare med en volym av högst 3 000 liter. För det fall behållaren är tillverkad av annat material än metall och används för mycket farliga ämnen i fast form, ska behållaren betraktas som en IBC-behållare endast om volymen är högst 1 500 liter.<o:p></o:p> skogsmarken Junkeli junk