Gårdagens uppvisning personifierade det svenska "som vi alltid har gjort" och visade Sverige som ett mentalt vrak. Jag är inte någon fotbollsexpert, men om jag hade varit på planen så inte faen hade jag bara spelat på och fått matchen överstökad. Även om jag inte hade spelat så jevvla lysande så hade jag sett till att visa lite 1) vilja 2) spelglädje 3) jävlar-anamma. Många svenska spelare hade inget av det. Möjligen 4) övergivenhet 5) nervös feghet 6) ouppfinningsrikedom.
Jag hade hellre sett spelare fått frispel och gått toklös med lite pondus och förlorat med 4-0, kontra fått tillbaka lite värdighet och självförtroende och kunnat vända matchen. Ligger man under med 2-0 och är på väg ut ur en turnering med bara några minuter kvar, när om inte då har man chansen att bara spänna av, göra något oväntat och (iaf försöka) lira fin fotboll?! (Tja, möjligen om man har stor kontroll över matchen). Släng upp 5 forwards, börja nicka till varandra i mittcirkeln, vad faen som helst. Rör om i grytan. Psyka motståndarna. Vem är det som har något att försvara och får börja fega i slutskedet av en sådan match?! Om man efter redan 15 minuter inser att något inte stämmer, börja fundera på ändring! Det kom ingen ändring, inte ens efter 90 minuter. Varken till det bättre eller sämre.
Jag hade hellre sett ett svenskt lag som vägrade se sig som underlägsna. Jag önskar att jag hade förknippat svensk fotboll med mer glädje, mer självförtroende och mer som en konst. Ja, jag går hellre på en match och ser ett lag som förlorar eller kryssar, men som försöker spela vacker och rolig fotboll och visar glädje på och utanför planen... än ser på detta landslag med stela och urtråkiga ledare och spelare på planen och på presskonferenser. Jag menar inget svenskt cirkusgäng, men kan man inte vara seriös och professionell utan att vara så jevvla tråkiga som Sverige visar sig i VM?!
Åsikterna är nog extremt delade i den här frågan och jag hör säkert till en minoritet, men jag ljuger inte om jag säger att jag om 30 år hellre kommer ihåg ett Sverige som inte ens kom vidare ur gruppen, men som förbluffade världen med sin inställningen, sin laganda och självförtoende, sin glädje på planen, i organisationen och i publiken och vilken njutning och stolthet man kände både vid vinst och förlust. Och då verkligen hatar jag att förlora!
Fotboll och liknande sport är underbar improvisationsunderhållning, men det enda som är synd med att alla (såklart) vill vinna till vilket jevvla pris som helst är att gränsen mellan att våga bjuda på en fantastisk kämparmatch och en match där man väntar ut motståndaren och ingen vågar ta initiativ är så hårfin.
Isaksson och Ljungberg är bland de få svenska spelare som jag tycker bör lyftas fram i detta VM spelmässigt, tillsammans med svenska publikens support (även om det nog finns en del att förbättra även där, särskilt vid motgångar).
Jag är bitter över att Sverige är ute ja, men jag hade varit enormt nöjd bara genom att få ha Sverige med i VM. Dock inte när helhetsuppfattningen är så här. Jag är mycket stolt över Sverige på många områden, men det är inte det Sverige som jag vill visa upp för världen i fotbollssammanhang!
Sverige är ett litet land och många tycker att man inte ska förvänta sig så mycket. Otippade Grekland vann EM, Kroatien tog brons i VM, Sverige vann både OS och VM i hockey, Lordi och Finland vann ESC...
Men om det nu skulle vara så att svensk fotboll saknar den talang och kompetens som krävs (vilket jag varken tror eller hoppas), snälla, kan man inte försöka att jobba lite på inställningen åtminstone?! Sen om man ibland har en dålig dag, otur, domaren emot sig, dåligt väder, en plan som har vattnats för många timmar innan match eller planeter som inte står i fas med varandra – Det är sånt som händer.
Jag är återigen ingen fotbollsexpert och lämnar de fotbollstekniska detaljerna till dem som kan, men jag kan både vid med- och motgång se om jag tycker att något fattas i den helhetsbild som jag själv har som vision. Jag tycker att det är dags för förändring och nya tankegångar (så skönt enkelt för mig att säga). Jag förstår absolut när Lagerbäck säger att det har fungerat ungefär som han har tänkt sig. Det har ju fungerat som det alltid har gjort. Mer Lagerbäckianskt kan det inte bli. Min uppfattning är att karln är en feg vandrande tristess som vägrar att dra på munnen varken vid vinst eller förlust! Som är tystlåten och hemlighetsfull på varenda presskonferens, men inte verkar ha så mycket hemligheter att bjuda på under matcherna. Vad han egentligen tillför laget är säkert oerhört mycket, men det märks inte från tv-soffan och de enda känslor som jag tycker att han uttrycker från bänken är stillasittande oengagemang och tuggumituggande nervositet. Jag vill inte att han ska företräda mitt Svenska fotbollslandslag!
